Hon
I den mörkaste av nätter, den svartaste av timmar vandrar hon sakta.
Blicken är fast trots att hon inget ser.
Fötterna placeras en framför en annan över törnen och glödande kol.
Hennes kropp är rak och säker, ändå skakar hennes ben.
försiktigt sätter hon ner fötterna rädd att trampa fel.
I hennes ögon lyser sorgen men mörkret gör henne stark.
Här helar hon sitt inre, känner smärtan och låter tårarna falla.
Ingen ser, ingen rör henne, ingen försöker vända det hon vårdar så ömt, det som andra hatar.
Hon böjer bak huvudet, skriker rakt ut i tomheten och blottar sin själ.
Kroppen skakar när alla känslorna skapar orkaner.
Hon har stått i mitten länge nu, avstängd och kall medan stormen rasat runt om.
Rädsla blandas med sorgen, saknaden över de hon förlorat.
Tankar som inte borde finnas om den om skänker trygghet.
Tilliten är borta nu och svärtan är total när hon tillåter sig känna allt det där hon inte borde.
Flykt är hennes tanke, långt långt bort från allt.
Ingen utom den största av kärlekar finns med i hennes känsla.
Hon orkar inte, vill inte mer.
Smärtan är så fullständig.
Men hon renar sig sakta, vänder om och går in i ljuset igen
Starkare
