Djupa lugna andetag
Jag blundar, öppnar mina sinnen och drar ett djupt andetag.
Ljusen brinner runt om mig, musiken är mjuk och smeksam.
Doften av rökelse fyller luften.
Jag borde kanske känna mig ledsen, de var många som vände mig ryggen.
Istället känner jag mig renad.
Jag tillät mig själv att bli arg häromdagen, jag blev så arg att jag nog hade gjort något dumt om inte två starka armar slutits om mig och tagit med mig ut.
Jag fortsätter andas och tänker på den helg som varit, den var själsvårdande.
Mina fantastiska kollegor som ger så mycket energi, den efterföljande nattens tvåsamhet
Djupa samtal, sorg, lycka, tårar och skratt.
Jag kan återskapa alla känslor där jag sitter.
Känna hans armar runt mig när jag behöver dem, det är trygghet.
Trygghet är viktig, särskillt nu.
Jag vill kunna ge Norpan den, min trygghet.
Glädje är viktigt också, att kunna le och skratta.
När saker är svarta så botar man det med ljus.
Jag får allt detta.
Trygghet, glädje, skratt och omtanke från mina vänner.
En varm famn att krypa upp i och känna sig beskyddad.
Ett öra som lyssnar och ögon som ser in i mina.
Egentligen är det intressant, alla tror att de känner mig men få gör det.
Den här personen bara klev rakt in och såg mig, inte den person jag visade utan mig.
Dem som tror dem känner mig antog genast att jag satte in alla medel på att förföra.
Då får ni tro det för vi som var med vet sanningen.
Allt bottnar i kärlek, även den pågående stormen.
Och hur man än vrider på det är kärlek aldrig fult även om den kan skapa väldigt mycket smärta.
